Johan Petterson är född 1957 i Stockholm och utbildad på Konstfack, avd för måleri. Han har beskrivits som en samtida naturskildrare. Med rötterna i ett klassiskt måleri ställer han frågor om samtiden och vår bild av naturen. I hans måleri finns en genomgång av olika genrer och tidsepoker och som sammantaget blir en undersökning av måleriets gestik.
Med utställningar både i utlandet och här hemma har han blivit välkänd för sina fåglar, hästar och landskap.



”Johan Pettersons dialog mellan naturen och ”bilderna av naturen” ger en dubbelhet – som varierad på duk efter duk – till slut drabbar åskådaren med svindel. Det är som om han befinner sig ingenstans eller överallt på samma gång; i det ingemansland som är syntesen av en direkt naturupplevelse och en indirekt. Det är ett obefolkat land, och i så måtto beläget utanför geografin och kronologin att det på samma målning kan lika både Toscana och Norrland, i förfluten tid, i samtiden eller i framtiden.
Jacques Werup

”I målningarna, genom färg som material, färg som sken, färg som landskap och ljus tränger fram: denna visuella fertilitet, detta groddande bland växter; av färg och till ständigt nya bilder, som skapar bilder som … till slut är det process av silhuetter, schabloner, planscher och plötsligt liv, plötslig natur, plötsliga minnen ur egen erfarenhet – målarens och betraktarens – som dominerar Johan Pettersons arbeten”
Sören Engblom

”Johan Petterson arbetar i en gammalmästerlig teknik med lasyrer för att uppnå djupkvaliteér i bilden och lackar bilderna hårt så att de blir blanka av vilket följer att man själv speglas i dem när man tittar på dem. Du står inte utanför som betraktare tycks han vilja säga utan du finns själv med. Naturen är inte det man ser utanför sig utan också det bottenlösa dunkel av känslor, minne och bilder man bär inom sig i själens innersta skrymslen. Det är helt följdriktigt att man ser sig själv bokstavligen speglad i hans målningar.”
Göran Ståhle

”Vad jag har försökt säga är att naturen liksom konsten utsatts för en våldsam exploatering. Landskapsmåleriet har nötts ner till lägsta bruksvärde, fritt att användas hur som helst – liksom landskapet. Stämpelsvärtan har smetat av sig på alla scenerier. Därför måste man måla också den: också den känslomässiga stämpelsvärta av kaféromantik som kletar vid varje insjö. Det måste finnas tumavtryck på bilden, annars ä den inte sann.”
Kristoffer Leandoer
 
”Johan Pettersons dialog mellan naturen och ”bilderna av naturen” ger en dubbelhet – som varierad på duk efter duk – till slut drabbar åskådaren med svindel. Det är som om han befinner sig ingenstans eller överallt på samma gång; i det ingemansland som är syntesen av en direkt naturupplevelse och en indirekt. Det är ett obefolkat land, och i så måtto beläget utanför geografin och kronologin att det på samma målning kan lika både Toscana och Norrland, i förfluten tid, i samtiden eller i framtiden.
Jacques Werup

”I målningarna, genom färg som material, färg som sken, färg som landskap och ljus tränger fram: denna visuella fertilitet, detta groddande bland växter; av färg och till ständigt nya bilder, som skapar bilder som … till slut är det process av silhuetter, schabloner, planscher och plötsligt liv, plötslig natur, plötsliga minnen ur egen erfarenhet – målarens och betraktarens – som dominerar Johan Pettersons arbeten”
Sören Engblom

”Johan Petterson arbetar i en gammalmästerlig teknik med lasyrer för att uppnå djupkvaliteér i bilden och lackar bilderna hårt så att de blir blanka av vilket följer att man själv speglas i dem när man tittar på dem. Du står inte utanför som betraktare tycks han vilja säga utan du finns själv med. Naturen är inte det man ser utanför sig utan också det bottenlösa dunkel av känslor, minne och bilder man bär inom sig i själens innersta skrymslen. Det är helt följdriktigt att man ser sig själv bokstavligen speglad i hans målningar.”
Göran Ståhle

”Vad jag har försökt säga är att naturen liksom konsten utsatts för en våldsam exploatering. Landskapsmåleriet har nötts ner till lägsta bruksvärde, fritt att användas hur som helst – liksom landskapet. Stämpelsvärtan har smetat av sig på alla scenerier. Därför måste man måla också den: också den känslomässiga stämpelsvärta av kaféromantik som kletar vid varje insjö. Det måste finnas tumavtryck på bilden, annars är den inte sann.”
Kristoffer Leandoer